Greve Jacob De la Gardie bar förutom ämbetet som ordens generalstormästare lysande titlar som general, lantmarskalk och en av rikets herrar. Under hans långvariga ledning fick Amaranten stadga i sin verksamhet.

Under åren 1811 till 1842 var excellensen, greve Jakob De la Gardie generalstormästare. Det är en betydelsefull tid för Amaranten. Då konsoliderades orden fastare än förut, ceremoniel och ämbetskoder utvecklades till vad orden är i våra dagar. Han sörjde också för att orden fick en stabil ekonomi. Under sin långa tid som dess ledare, både i Stockholm och i övningssamhället i Malmö, var han outtrottlig i att fylla sina plikter även då det tog emot. Samma dag som Amaranten hade en sammankomst hade han slagit sig illa men tog sig ändå dit. Vid ett annat ordenstillfälle, då han hade svår sorg, ansåg sig De la Gardie tvungen att presidera, eftersom suppleanten, ordenskanslern J.P. af Billbergh, inte talade franska och hela franska beskickningen hade anmält sig.

Som politiker, militär och ämbetsman tillhörde Jakob De la Gardie eliten av sin tid, en utomordentligt konstruktiv och framsynt begåvning. Hans historiska intressen föranledde honom att samla det största privatarkiv som förekommit i Sverige av brev och andra historiska handlingar på sitt gods Löberöd. Eftersom De la Gardie hade mycket nära anslutning till den nya dynastin kom också Karl XIV Johan och drottning Desiée att knytas till ordens festligheter och därmed också hovet. Detta fick till följd att den aristokratiska prägeln blev allt tydligare.

Redan samma år, 1810, som Karl Johan blivit kronprins upptogs han i orden under stor högtidlighet av generalstormästaren Claes Fleming. Hovets överceremonimästare Leonhard von Hauswolff skildrade:

Man införde prinsen genast till stora ordensrummet, varest ett stort antal amaranther av båda könen vore samlade. Fruntimren hade kommit överens om att alla vara vitklädda och buro således kläder av siden, nättelduk etc. samt voro mycket väl och i smak prydda. Alla i salen varande fruntimmer formerade en häck och kavaljererne klädda i svenska dräkter eller uniform stodo bakom dem. Fruarna till kammarherren J.G. Liljenheim och bryggaren J.J. Westman anförde de ogifta fruntimmer, av vilka de minsta till växten gingo främst och de längsta sist. Överst uti salen stod en länstol, till vilken de bägge fruarne förde prinsen. Friherre Fleming höll ett kort tal och överlämnade Amaranther Ordens stora band och broderade kors, som hans Kongl. Höghet i nåder tillät de bägge fruar att sätta på honom.

Därefter sjöng hovfröken Sophia Silfversparre verser som hon författat och fröken Ulrika Rosensvard dansade solo en dans och överlämnade en lagerkrans till kronprinsen som han satte i sin hatt.

Det blev efter hand kutym att de kungliga deltog i Amarantens sammankomster. Sedan drottningen, som först ledsnat vid det tråkiga Stockholm och återvänt till livet i Paris, slutligen slagit sig ned i Sverige, deltog hon flitigt i Amaranten. Jakob De la Gardie höll henne underrättad i förväg om det såg ut att bli trevligt eller inte. År 1828 försökte man sig på att anordna maskerad. Den första balen blev lyckad. Beträffande en upprepad maskerad skrev De la Gardie att de kungliga „skulle funnit detta så kallade nöje högst ledsamt”. En vemodig händelse som inverkade på en fest var att kungen den 6 februari 1837 låt riksmarskalken Brahe upsöka generalstormästaren med tillsägelse att se till att ingen officer ur Stockholms garnison borde gå på kvällens Amarant med anledning av „excellensen Stedinks i varje ögonblick befarade död”. Curt von Stedingk, 90-årig, var Sveriges under gustaviansk och Karl Johan-tid Sveriges mest lysande officer och diplomat. Han dog också dagen därpå. Genom generalorder anbefalldes arméns officerare att anlägga sorg under åtta dagar.

Ett annat lejon, eller rättare lejoninna, som fortsatte orden i upphetsning var Madame de Staël. Hon var dotter till den stormrike schweiziske bankiren Necker, vars avsättning som Ludvig XVI:s finansminister blev ett av förbuden till den franska revolutionen. Madame de Staël levde i ett tämligen löst äktenskap med den svenske diplomaten baron Erik Magnus Staël von Holstein. Hon hade åtskilliga förbindelser, både erotiska och litterära, med tidens celebriteter och deltog ofta och beskäftigt i det internationella politiska livet. Om hennes uppträdande i Amaranten skall berättas senare.