Gustav III, som med stor dramatisk känsla själv skildrade ordensväsendets anda i sin pjäs Drottning Kristina, hyste under sin regeringstid allvarliga planer på att återuppliva en äldre ordensinstitution. År 1780 lät han utarbeta såväl fullständiga statuter som detaljerade skisser till ordenstecken, vilket visar att projektet nått ett långt framskridet stadium och inte enbart var en flyktig idé.

Ursprungligen föreställde sig kungen en exklusiv damorden, avsedd för hovets damer samt gemålerna till rikets högsta ämbetsmän – ett sätt att knyta hovets sociala och ceremoniella liv närmare kronan. Planerna kom dock att utvecklas, och Gustav III övergick snart till en mer omfattande hovorden, bestående av såväl damer som herrar: tolv kvinnor och arton män. Därutöver skulle redan dekorerade medlemmar av Serafimerorden samt innehavare av storkors i Svärdsorden och Vasaorden stå utanför denna begränsning, vilket ytterligare underströk ordens exklusiva karaktär.

Ett centralt krav för inträde var börd: innehavarna skulle kunna uppvisa ett betydande antal adliga anor, något som tydligt placerade orden i den aristokratiska traditionens kärna. Den var tänkt att fungera både som en social sammanslutning och som ett instrument för kunglig gunst och lojalitet, helt i linje med Gustav III:s övergripande politik att stärka monarkins ställning genom hovets prakt och symbolik.

Trots de långt gångna förberedelserna kom projektet aldrig att realiseras. Den tilltagande oppositionen från adeln mot kungens maktpolitik bidrog till att planerna lades åt sidan och förblev på idéstadiet. Kvar finns dock ett fascinerande historiskt arv: statuterna samt de konstnärligt utformade skisserna till ordenskedja och ordensstav, vilka än idag bevaras vid Uppsala universitetsbibliotek. De utgör ett sällsynt vittnesbörd om en av de mest ambitiösa, men aldrig fullbordade, ordensstiftelserna i svensk historia.