1760 – Återinstiftandet
Ett ungt sällskap i Stockholm återupplivar Kristinas orden
Sommaren 1760 var tillståndet i Sverige ganska oroväckande. De hätska politiska striderna mellan de regerande hattarna och mössorna hade verkligen för ögonblicket tonats ner, men spänningen mellan hattledaren Axel von Fersen d.ä. och kanslipresidenten Anders Johan von Höpken påverkade den politiska situationen. Fyra år tidigare hade hovpartiets välhånta försök att skaffa kungen, Adolf Fredrik, större makt slagits ner med avrättningar och andra straff som följd. En »riksakt« hade tagit ifrån kungen den lilla makt han hade. Delvis för att förödmjuka hovpartiets egentliga ledare, drottning Lovisa Ulrika, hade regeringen utan att tillfråga ständerna kastat Sverige in i storkriget mot Preussen, där drottningens bror Fredrik II var kung. Alla Sveriges krig under 1700-talet har slutat mer eller mindre illa, ofta på grund av dåliga förberedelser och illa skött ledning. Särskilt gäller detta det krig som pågick 1760, där svenska trupper i Pommern stred under eländiga betingelser och inte sällan led nöd. Med rikets affärer stod det inte bättre till. Kriget kostade mycket pengar, inflation plågade folket och handeln led av »den nedfallne wexelcoursen«, allt förhållanden som det nutida Sverige känner igen.
De som hade råd och lägenhet samt var unga och nöjeslystna kompenserade sig på särskilda sätt. Som tidigare nämnts uppstod sällskap och ordnar med mystiska ritualer, ibland ägnade åt vitterhet och vetenskap, med ofta angenäm samvaro som huvudsyfte. För de bildade samhällsklasserna hade dessa sällskap en social betydelse. Folk av olika kategorier närmade sig varandra och blev förbrödrade.
Bland dem som trots allt levde livets glada dagar var många av de yngre tjänstemännen i ämbetsverken. De var inte sällan tämligen ekonomiskt ansvarslösa, hamnade i händerna på procentare och fick sitta på gäldstugan tills de löstes ut. Flera rymde från landet.
Claes Qvist, ordens förste stormästare vid återinstiftandet.
Mottagning vid ordens högtidssammankomst.
Ett litet kotteri av anställda i Riksbanken och andra verk beslöt sig för att, som det heter i det första protokollet, »till åminnelse av den stora och för sin lärdom vittbekanta drottning Kristina« återuppliva Amaranterorden, som hon instiftat 1653. Orden som, så att säga, ånyo instiftades på Kristinadagen den 24 juli 1760, fick utförliga stadgar och samma insignier som den ursprungliga orden.
Initiativtagarna var bokhållaren i Riksbanken Claes Qvist och notarien i Norra kämnärsrätten Edvard Johan Sondell. Vid första sammankomsten anslöt sig syskonen J A Malmgren och Elisabeth, barn till överinspektoren vid Packhuset Anders Malmgren. Det var en ungdomlig skara. Qvist och Sondell var 21 år och Elisabeth bara 16.
Vad som inspirerat till att återuppväcka Kristinas orden kan man spekulera över. Källorna lämnar oss i sticket. Någon populär tryckt skildring av Kristinas historia fanns inte vid denna tid. Om Sondell vet vi att han gjorde en normal ämbetskarriär och slutade som borgmästare i Stockholm. Hans vän Qvist, ordens förste stormästare, gick däremot en brokigare framtid till mötes.
Ordens sex grader enligt stadgarna från 1760
Det mycket ungdomliga sällskapet satte sig att författa den återupplivade ordens stadgar – man kan förmoda att det var den juridiskt någorlunda skolade Sondell som hållit i pennan. Stadgarna, som antogs instiftelsedagen 24 juli 1760, är mycket detaljerat utarbetade. De omfattar tre särskilda kapitel med 49 paragrafer.
Ordensliv och ritualer
Amarantens ordensliv förändrades föga, eftersom en älskvärd och avspänd samvaro kändes som det väsentliga. Under en lång tid förekom en viss litterär prägel som tog sig uttryck i högtidliga tal på prosa och vers. Ritualerna beledsagades liksom nu av behaglig musik.
Ordenstecknet, som ges på generalstormästarens anmaning och lyder »Ordenstecknet mina syskon!«, utförs så att man för den öppna högra handen mot munnen, som betyder tystlåtenhet om ordens hemligheter och lägger handen mot hjärtat (uppriktighet och vänskap). Slutligen slår man samman båda händerna, vilket avser gemenskap i glädje.
Det är klart att det allra mesta av dessa rituella förehavanden bär prägel av åldrig vänskapskult och upplysningstidens romantik som på ett behagligt sätt kontrasterar mot nutidens hårdhet och »matter of fact«-mentalitet. Amarantens systrar och bröder underkastar sig gärna ceremonierna och under roat småleende.