1653 – Grundandet
Drottning Kristina och det första Amarante
På trettondagen 1653 förvandlade drottning Kristina en sedvanlig kostymbal till ett pastoralt skådespel, där hon själv uppträdde som herdinnan Amaranta. Ur festen uppstod sällskapet Amarante, som snart kom att omfatta sexton herrar och sexton damer.
Ordens upphov står att finna hos Drottning Kristina själv, som i en i Rom författad uppsats med titeln Information de la frairie d'Amarante ger en levande skildring av dess tillkomst. I stället för de sedvanliga kostymbalerna, de så kallade "värdshusen", beslöt drottningen på trettondagen år 1653 att anordna en fest av ett helt annat slag. Inspirationen hämtades från antikens ideal och särskilt från kejsar Augustus, och tillställningen utformades som ett pastoralt skådespel där gudar och gudinnor, herdar och herdinnor framträdde i en iscensatt värld.
Festsalen förvandlades till ett idealiserat Arkadien, och drottningen själv uppträdde som herdinnan Amaranta. I denna roll serverade hon personligen sina gäster, vilka symboliskt framställdes som gudar. Mitt under festens gång drog hon sig tillbaka för att byta klädnad, och återkom därefter i ny gestalt. Som en avslutande gest lät hon gästerna dela hennes dyrbara dräkt mellan sig, och ur denna handling uppstod ett sällskap som hon själv benämnde en frairie, ett brödraskap eller samfund, som gavs namnet Amarante.
Till de utvalda herrar och damer som upptogs i detta sällskap utdelade drottningen ett särskilt ordenstecken. Detta bestod av Amarantas dubbelinitial utförd i diamanter och omgiven av en medborgarkrona, en corona civica, försedd med devisen Dolce ne sarà la memoria, vilket på svenska kan återges som att ljuvt skall minnet härav vara. Ordenstecknet bars i ett eldrött band, vilket ytterligare förstärkte dess högtidliga och symboliska karaktär.
Sällskapet kom att omfatta sexton herrar och sexton damer, alla utvalda ur den krets som deltog i drottningens mest förtroliga nöjen. Medlemskapet innebar inte enbart en hedersbetygelse utan också ett privilegium, nämligen att varje lördag inta supé med drottningen på Ulriksdal, där man enligt samtida uppfattning gavs möjlighet att lära känna och beundra hennes sinne och hennes sätt att vara.
Bland de personer som särskilt kommit att förknippas med orden märks den spanske ambassadören Antonio Pimentel, vars födelseort Amarante har satts i samband med drottningens herdinnenamn vid den ursprungliga festen. Till de tidiga medlemmarna hörde även framstående gestalter som Frankrikes ambassadör Pierre Chanut, Republiken Venedigs ambassadör Francesco Morosini, Danmarks rikshovmästare Corfitz Ulfeldt, Polens kronkansler Hieronim Radziejowski samt svenska adelsmän som Jakob De la Gardie, Magnus Gabriel De la Gardie och Clas Tott.
Orden kom dessutom att tilldelas flera europeiska furstar, däribland Władysław IV Vasa, kurfursten Johann Georg I samt lantgreven Fredrik II av Hessen-Kassel, vilket tydligt visar den internationella prägel och det diplomatiska värde som sällskapet redan från början kom att besitta.

Drottning Kristina, ordens grundare. Sébastien Bourdon, Nationalmuseum.

Amaranterordens ordenstecken med devisen »Dolce ne sarà la memoria«.
